Wilco – Att börja lyssna på Wilco



Jag är benägen att ta tillbaka det jag sa om Wilco i gårdagens inlägg efter att ha tillbringat gårdagskvällen med deras musik i högtalarna. Kanske behövs det en speciell känsla att koppla deras musik till, en känsla som deras musik sedan i sin tur framkallar när man lyssnar på den.

Jag har lite svårt att placerad deras musikstil i något fack mer än att den rör sig mellan rock, americana och lätt skön pop. Vännen som sa till mig att jag skulle börja lyssna på Wilco pekade på Yankee Hotel Foxtrot som plattan jag skulle börja med men helt ärligt, jag tycker att första albumet A.M. och senaste Wilco (The Album) är bättre. De har funnits sedan 1995 och man kan ju undra varför jag inte har hört dom tidigare, bra band brukar alltid komma till mig men ibland måste jag väl själv ta mig till dom. Har ni något att berätta om Wilco som jag missar här får ni gärna skriva om det i kommentarerna.

Detta är inte en grupp som bygger hitlåtar som klättrar på listorna och kanske är det därför vi inte får höra ifrån dom så mycket på radion men vill du ha musik att lyssna på när du är hemma och pysslar eller umgås med en kär vän så är Wilco utmärkt musik. Du kan ju börja med You And I, You Never Know och Box Full Of Letters så är du igång.

 
Wilco´s hemsida
Technorati Tags:

Wilco, Norah Jones och något som får mig att må bra

Jag frågade en vän till mig om tips på bra musik, ny musik, något som tar tag i mig och sätter mina känslor i gungning. Han svarade "Wilco" kort och gott. "Visst", tänker jag och sätter mig ner med Spotify för att höra vad det är för något jag missat. Nu, ett par dagar senare har jag fortfarande inte fastnat så mycket för Wilco som jag har gjort för en Wilco-cover (Jesus, Etc.) av Norah Jones. Jesus Etc. är hur skön som helst och Wilco gör den också bra men när Norah tar tag i något så blir det så vackert helt enkelt. En dag kanske Wilco får mig att känna samma sak som Norah Jones får mig att känna. Mer om det då.

Stevie Ray Vaughan "den sjunde största gitarristen genom tiderna"

Nu har jag pratat en hel del om americana och singer/songwriters som är något av min senaste förälskelse inom musiken. Kanske är det dags att gå tillbaka några steg och kolla på gamla hjältar?
En gitarrist i ett av de otaliga banden som jag varit med i genom åren var helt såld på Stevie Ray Vaughan och det var han som först introducerade Stevie för mig någon gång på 1990-talet. Enligt magasinet The Rolling Stone rankas Stevie som den sjunde största gitarristen genom tiderna och det kan jag förstå när jag hör honom spela. Det är där han hör hemma... tillsammans med de stora. 
Stevie Ray Vaughan blev tydligen upptäckt av John Hammond, som låg bakom Bruce Springsteen, Bob Dylan och Billy Holiday. Detta kände jag inte till men kunde läsa det på underbara Wikipedia. Ni som inte lyssnat på   Stevie Ray Vaughan tidigare tror jag hittar en musikskatt som varar länge.

Stevie Ray Vaughan blev inte mer än 35 år gammal (okt 1954 - aug 1990). Han övertalade Eric Clapton att få överta hans plats i en helikopter som skulle transportera en del artister till Chicago efter en spelning i Wisconsin på en utomhusarena inför 30.000 åskådare, inte långt senare rapporterades helikoptern saknad och Stevie Ray Vaughan fanns inte mer, men hans musik lever kvar i allra högsta grad och i synnerhet Texas Flood, Mary Had A Little Lamb och Scuttle Buttin'. På Spotify finns nu The Essential Stevie Ray Vaughan And Double Trouble 3.0 för er som vill njuta av skön blues. 



Andy McKee gör underbart gitarrgodis

Jag måste bara skriva ett par rader om Andy McKee som är ännu en av alla dom som jag stött på när jag surfat runt bland musiklänkar. Jag såg honom först för två år sedan och först nu har det börjat komma mer material från honom. Visst, detta är musik jag inte lyssnar på i vanliga fall och instrumental musik är ganska tråkig i längden men han gör det så bra. Det är en njutning att se honom spela. Jag har pratat om Tommy Emmanuel, John Butler och Rodrigo y Gabriella som är fantastiska gitarrister, och här kommer en till. Känslan och musikaliteten kan man inte ta miste på. Lyssna och njut.

Andy finns också på Spotify och har en hemsida för er som är intresserade. You Tube har också en hel del mer än denna videon.

Jakob Hellman – Allsång och Forever Young

På tisdag den 3:e augusti ska tydligen Jakob Hellman vara med på Allsång på Skansen. Jag har inte sett det programmet på hela sommaren men det måste jag nog ändra på nu. Han ska också vara med på Forever Young-turnén tillsammans med Howard Jones, Ultravox, Alphaville, Human League, Lustans Lakejer och Reeperbahn d.v.s en stor del av mina favoritartister från ungdomsåren.

Jag hade verkligen gillat om han hade spelat in och släppt något nytt inför dessa spelningarna men å andra sidan så är det dom gamla låtarna man vill höra. Tango i Nizza, Tusen Dagar Härifrån, Hon Har Ett Sätt och Tårarna för att nämna några. Ännu bättre vore det om man fick se Lars Winnerbäck tillsammans med Jakob Hellman. Det skulle inte kunna bli bättre.

i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knallar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le

Joshua Radin – En talang helt enkelt

Ibland är livet väldigt orättvist, eller så är det fruktansvärt rättvist. Det beror på vem man är. Om man är Joshua Radin så skulle man väl säga att livet är rättvist.
Vad menar jag med detta? Jo, det finns folk som spelar och musicerar i hela sitt liv, lär sig ett instrument och tragglar år in och år ut på pubar och hak för att få ut sin musik och sitt namn, och så finns det Joshua.

Joshua Radin började spela 2004 och den första låten som han spelade in (Winter) fick vara med i TV-serien Scrubs samma år, och på den vägen är det. I stort sett allt som Joshua Radin har gjort från det att han började att spela har blivit storsäljare och inte mindre än sex låtar har funnits med i någon känd film eller TV-serie.

Men vi som har tragglat låtskrivande i nästan hela livet är inte bittra, eftersom han gör det så bra! Han är en talang helt enkelt. En låtskrivare som många andra drömmer om att vara. Det är bara att bocka och buga och njuta av hans underbara musik. För mig är den för alltid förknippad med något vackert.

“I need to be bold
Need to jump in the cold water
Need to grow older with a girl like you”

Kolla mer på hans hemsida

Technorati Tags:

Kings of Convenience

Den 2:e juli spelade den norska duon Kings of Convenience på Peace and Love i Borlänge. Det är alltså två glada norrmän som står bakom låtar som I´d Rather Dance With You och Boat Behind. Erlend Øye och Eirik Glambek Bøe som de båda guttene i Kings Of Convenience heter har varit väldigt produktiva och med sina 35 år i åldersbagaget så märker man att dom hunnit med att lyssna på såväl Simon & Garfunkel som svenska José Gonzales.

Homesick skulle mycket väl kunna vara en cover av något Simon & Garfunkel gjorde på 60-talet och Mrs Cold sneglar på José Gonzales fraseringar.

De har gjort en låt som gör mig så där glad som man bara blir när solen skiner in i sovrummet en söndagsmorgon och man stiger ur sängen för att njuta av en god frukost tillsammans med personen man älskar. Bara för att planera dagen. Jag pratar om Boat Behind. En helt underbar video gjorde dom till den också…


Teresa Andersson – Mary don´t you weep

Jag har suttit här hemma ikväll och lekt med en loopstation som en nyfiken pojke på julafton. Någon som imponerar stort på mig i detta sammanhang är Teresa Andersson ifrån Gotland som är något av veteran i loopstationgemenskapen trots sina unga år. Maken till hennes musikalitet får man leta länge efter. För er som undrar vad en loopstation är så är det en liten manick i vilken man spelar in en snutt av låten och så loopar den om den så man kan lägga på fler och fler instrument och röster. Superkul!

Här gör hon klassikern “Oh Mary” när hon var på Le Petit Theatre i New Orleans i februari i år.


Hon har släppt en platta men det som är intressant med henne är hennes liveframträdanden.

Technorati Tags: ,

Peter LeMarc på miniturné

Jag vet att det är många som inte orkar med Peter LeMarc men jag tror att vi ändå är fler som uppskattar hans musik. 2007 var LeMarc ute på sin första turné på 14 år. Då var det efter att han släppt nya plattan Kärlek I Tystnadens Tid och jag var inte där.. nu vet jag inte om det ändå inte är dags att kolla vad farbror Peter ska spela för något. Lagom till denna turnén har han släppt Klassiker med örongodis för oss LeMarclyssnare.
Peter LeMarc är enligt mig en av sveriges bästa författare av låttexter tillsammans med Lars Winnerbäck. Han skriver så vackert utan att skriva dig på näsan och nästan allt har en mening. Orden faller så självklart till sin plats i melodin. Är du som jag lyssnar du på allt han gjort och gillar det.
Han kommer vara i Malmö den 17 september och biljetter säljs via Live Nation. Är det någon mer än jag som vill dit?




Starkare än ord
(LeMarcologi (1986-1996) -96)
Stilla driver du från land
Ut i bottenlösa blå
Och jag vet hur du är ensam
Hur ingen annan kan förstå
Jag försöker gå bredvid dej
Jag har krafter kvar att blåsa mod
Och som ett outtalat löfte
Så mycket starkare än ord
Så mycket renare än vatten
Så mycket skörare än fint porslin
Så mycket djupare än natten
Så mycket starkare än ord

Jorden skälver, marken gungar
Så många timmar kvar till morgonen
Men du orkar inte springa mer
Orkar inte fly igen
Ge inte upp, låt inget slå dej
Du är större än du tror
Var inte rädd, du har ett löfte
Så mycket starkare än ord
Du bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dej
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mej
Dina våndor ska snart lätta
Så ge din själ en smula ro
Du har ett språk du inte känner
Så mycket starkare än ord
Mycket starkare än ord

Technorati Tags:

Kathleen Edwards - Six O' Clock News

Kathleen Edwards är född 1979 och kommer ifrån Ottawa. 2003 gav hon ut skivan Failer med den fantastiskt sköna låten Six O’ Clock News som jag hittade för inte så länge sedan men att den är sju år gammal gör den inte särskilt mycket sämre. Kathleen Edwards har turnerat flitigt i USA och har bland annat varit förband till Bob Dylan. Failer följdes av Back To Me och Asking For Flowers. Hennes musik är en blandning av country och folkmusik. Ibland hör man Bruce Springsteen i låtskriveriet och Suzanne Vega i rösten och det är en skön blandning.

Idag hörde jag en fantastisk och lågmäld version av Six O’ Clock news från en grupp som heter Paul Jacobsen & The Madison Arm, ni kan höra den här nedanför. Jag vet inte som mycket om Paul Jabobsen & The Madison Arm men lovar att jag kommer grotta ner mig i det. För denna covern är bra. Hur är då resten? De finns på MySpace.


Paul Jacobsen & Madison Arm – Six O’ Clock News

Jämför den gärna med Kathleen Edwards version

ZZ Top kommer till Stockholm

Söndag den 24 oktober ställer sig världens mest kända skägg på Annexet i Stockholm för att lira sin välkända boogie-rock. Jag är en av dom som föll för dom någon gång på 80-talet när dom släppte Eliminator och Afterburner. Sedan dessa två plattor har det släppts ytterligare tio album med diverse kvalitet och en del av dom är faktiskt samlingsplattor som sammanfattar ZZ Top sedan innan de två högkommersiella plattorna jag nämnde tidigare.

För det var så att jag efter ett tag kom på att ZZ Top inte alltid varit synthbasar och stela trummaskinskomp. Deguello, Tres Hombres, Fandango (liveplattan) och deras FÖRSTA samlingsplatta som ut 1977 visar ett svängande gungigt bluesboogieband som passar bäst på vinyl. El Loco som kom mellan dessa 70-talsplattor och Eliminator måste ses som en parantes i deras historia och känns inte värd att finnas i samlingen.
Nu kommer dessa boogiegubbar till Stockholm och för er som kommer vara där hoppas jag på lite go 70-tals boogierock och bluesrock. 

Billy Gibbons, Dusty Hill och Frank Beard heter dom och gissa vem det är av dom som inte har skägg!


Greg Laswell – Take A Bow

2008 släppte Greg Laswell albumet Three Flights From Alto Nido med mina favoriter The One I Love, Comes And Goes och How The Day Sounds. Nu är Three Flights From Alto Nido en av dom där plattorna som är så bra rakt igenom att det är svårt att välja ut en favorit. Visst, det är hjärta och smärta och sånger om att bli lämnad och att längta men ändå gjord med så stor optimism att man blir lycklig när man hör den. Som den lilla bagatellen My Sweet Dream.

98760008 by GregLaswell.If I could write out my own dream
For the next time that I sleep
You'd be the first one that I see
And I the last one that you keep
The dream would go on and on
While we sway
Against all things thrown our way
And the morning would be so cruel
When it came
With sunshine and warmth to bring
For announcing the end of my sweet dream
For announcing the end of my sweet dream

Den 4:e maj släppte Greg Laswell så ett nytt album som heter Take A Bow och snäll som han är låter han oss lyssna på hela skivan på sin egna hemsida. Där finns också en hel del erbjudanden och merchandise för den som är intresserad.


Greg Laswell på Spotify

Bon Iver – Blood Bank

Jag blir glad när får veta att Bon Ivers Blood Bank från hans senaste EP (2009) har hoppat in bland de tio mest spelade nykomlingarna på Spotify. Det är inte så länge sedan jag först blev presenterad för hans musik och hur ska jag kunna låta bli att skriva om den här? Genom året som har gått har jag med jämna mellanrum njutit av Skinny Love, Flume (Peter Gabriel Cover), For Emma och inte mins re:stacks tillsammans med resten av vad som finns av Bon Iver på Spotify.

Här kommer Skinny Love i en skön miljö. Ibland är det lilla bättre.

Lyssna på en underbar version av “Flume” på hans hemsida.

Fallen Trees - Möllevångsfestivalen

Den 23-24 juli är Möllevångsfestivalen. Den alternativa festivalen i Malmö i skuggan av Malmöfestivalen. Jag skummade igenom klara musikakter på årets Möllevångsfestival och fastnade speciellt för en grupp som kallar sig för Fallen Trees. Jag vet inte riktig när dom spelar men det går säkert att få fram någonstans. Någon som vet något mer om dessa?


John Butler Trio

År 2007 befann jag mig i mitt vardagsrum med TV:n på eftersom det var Live Earth den sommaren. Hela den dagen hade alla de kända artisterna kommit och gått. De hade bränt av sina största hits och jag hade pysslat vidare utan att reagera nämnvärt. Men någon gång på eftermiddagen kom jag på mig själv stående med munnen halvöppen och fullt fokus mot TV:n. Där på den stora stora scenen satt en liten (tyckte jag då) man och lirade gitarr. Han gungade och sjöng och njöt av musiken som kom från honom och hans bandkollegor. 

Tre män, en akustisk gitarr, en bas och ett trumset och sedan räckte det liksom. Han brände av ett wha-wharykande gitarrsolo där på sin tolvsträngade gitarr som jag sällan eller aldrig hört tidigare och jag minns hur det rös i kroppen på mig när jag såg hur denna mannen njöt av att sitta där. Med fullt fokus på honom. Förståeligt när man lirar som John Butler. Jag visste inte vilka dom var och det fanns ingen som av:ade dom heller så jag fick så vackert sätta mig ner och googla. Till kommer jag fram till att alla tre i JBT är lika duktiga på sitt egna instrument.

John Butler Trio, så heter dom. Sedan dess har jag inte missat mycket av vad dom spelat in och John själv seglade in bland de gitarrister jag blir mest imponerad över tillsammans med Tommy Emmanuel. Det finns så många låtar jag skulle vilja länka till Spotify och JBT men … äh… här… kolla in allt dom gjort istället. Det finns inte mycket som inte är bra men bara för att nämna några favoriter så är det såklart Funky Tonight, Better Than, Losing You, Johnny´s Gone och Gonna Be A Long Time. De två sista låtarna är från senaste albumet April Uprising (2010).

Denna låten, spelningen och konserten fick mig att tappa hakan

Det finns så mycket JBT på YouTube också.. ni hittar säkert.

Rosanne Cash – The List

Den stora amerikanska folksångaren Johnny Cash fick en dotter som döptes till Rosanne och av sin pappa fick hon en lista över de 100 viktigaste folksångerna i historien. På sin senaste skiva som kom ut 2009 kapade hon ner den listan till 12 sånger och gav ut The List. Den mest kända låten därifrån är väl den klassiska låten Sea Of Heartbreak som hon gör tillsammans med Bruce Springsteen. I She´s Got You visar hon mycket hjärta. Det är en av dom där låtarna som ger mig kvällskänsla. The List är nominerad till årets skiva av The Americana Music Association.

Jag har använt The List när jag gått i trädgården och rotat i jorden. Den ger mig ett skönt lugn. Den andas country och amerikansk folksång lång väg och luften blir sådär behaglig när Rosannes stämma strömmar ut ifrån högtalarna. Lyssna också på September When It Comes som hon gör tillsammans med pappa Johnny. Det är något speciellt med hans röst.

Just nu är hon aktuell med memoarboken Composed men det är ändå musiken som är viktigare enligt mig.



Läs mer på hennes hemsida. Eller kolla in Spotify där det finns hur mycket som helst som kan ge dig en kväll av vällust.

Tommy Emmanuel – en av dom bästa

Jag tänkte börja denna posten med att säga att om det finns någon jag skulle ge vad som helst för att se på, om det så skulle innebära att jag skulle leva på nudlar och vatten resten av månaden, så är det Tommy Emmanuel. När jag sedan kollar på hans hemsida så ser jag att han kommer vara i Mellerud den 21 augusti i år tillsammans med Teresa Andersson från Gotland! Att gå och se denna australiensiska gitarrekvilibrist är ett måste!

Han är en av mina stora favoritgitarrister bredvid The Edge från U2 och John Butler från John Butler Trio som jag säkert får anledning att komma tillbaka till. Tommys låtar bygger som ni snart förstår mycket på snabba fingrar på gitarren och skönt gung men vem kan klandra honom? Han gör det så bra! Lyssna på Angelina när han smeker tonerna så lätt och hans Beatlesmedley så förstår ni vad jag menar. Eller med den Bluegrassdoftande Nine Pound Hammer. Aldrig hamnar jag på YouTube med frågan “Hur gör han??” som när jag kollar på Tommy Emmanuel. Akta er, ni kan bli sittande länge framför klippen. Det är svårt att välja en låt så här kommer en länk till allt han har på Spotify.

Innan dess tycker jag ni ska njuta av en tunggungande House Of The Rising Sun..



… och sedan tar vi lite Nine Pound Hammer innan ni går in på Spotify.

21 Augusti i Mellerud klockan 21.00…

Rodrigo y Gabriela – ”Hanuman”

Jag är svag för kvinnor som spelar gitarr. Så svag. Jag är också svag för spanska toner och flamenco. Det är något med den musiken som gör mig så lycklig. Jag är också svag för vackra bilder, scener, skaparglädje och gitarrer. Allt detta har Rodrigo y Gabriela i sin video för “Hanuman” som jag stötte på en dag när jag surfade omkring på nätet. Läs mer om dom på deras hemsida. Eller kolla in dom på Spotify. Tydligen har dom turnerat med Damien Rice som jag säkert kommer skriva om senare.


Gomez

Här kommer ännu mer lättsmält pop byggd på enkla grundstenar men som ändå är så bra. Visst är det märkligt att en del band och artister liksom bara får till det? Om man satte deras låtar i andras händer skulle det låta som trubaduren på strandpromenaden. Gomez är ett indierockband från England och USA (två av fem medlemmar bor i staterna) med tre olika sångare och fyra låtskrivare vilket bäddar för en god dynamik på plattorna men utgör en risk för att bli spretiga. På How We Operate som kom 2006 tycker jag dom har lyckats balansera det där rätt. I mars släppte dom ett livealbum och i samma månad satt dom, enligt sin hemsida, på ett hotellrum och skrev nytt material till en kommande skiva.

Vi får vänta på resultatet och kolla på världen istället så länge.



Favoriter på How We Operate är helt klart Hamoa Beach, See The World och Notice även om hela plattan är värd att lyssna på en dag som denna. Jag tror faktiskt att jag först hörde dom i ett avsnitt av Dr House.

Technorati Tags:

Van Morrison

En vän till mig frågade om det inte ändå gjordes bättre musik förr och jag svarade med att det gjordes bra musik förr också. Just ikväll har jag fastnat hos en artist från förr men still going strong. When God Shines His Light är fortfarande en underbar sommarkvällsvisa efter dagar som denna...

 

 

 

Technorati Tags:

Jakob Dylan

Såhär på sommaren när det närmar sig kväll känns det alltid bra med en gitarr, skön melodi, vacker text och stämsång. Jakob Dylan (gissa vems son han är) kan det där. Ända sedan Wallflowers One Headlight har jag tyckt att han är snäppet bättre än sin pappa. I alla fall i framförandet. Bättre låtskrivare än Bob lär han få svårt att bli. Visserligen skrev han 6th Avenue Heartache när han var 18 år och det är en kanonlåt men den når inte förbi Like A Rolling Stone, Hurricane eller Blowing in the wind … Det kanske är tråkigt att ständigt bli jämförd med sin pappa men vad ska man göra när det inte går att lämna hans namn orört i sammanhanget?

Nåväl, nu ger jag fullt utrymme till Jakob Dylan och Holy Rollers for Love. Kolla in The Wallflowers sen också. De har en speciell plats i min bilstereo med ett minne om var jag var på väg när dom var som bäst.

Tomas Andersson Wij – Malmöfestivalen

Fredag 27 augusti 21:00-22:00 kommer Tomas Andersson Wij till Malmöfestivalen och jag tänker lyssna på honom. Med en nysläppt platta och gamla sköna låtar som Landet vi föddes i, Blues från Sverige och När ditt tåg kommer så lär jag vara en nöjd själ när jag går därifrån.

 
Technorati Tags:

Gustav Magnusson

Gustav Magnusson bor i Hamburg, men är uppvuxen i Malmö tillsammans med en mamma som är från Hawai och en svensk pappa. Gustav berättar att han är självlärd på gitarr och bekräftar därmed min teori om att självlärda gitarrister är så mycket skönare än skolade. Det märks på hur han spelar att han älskar ljudet av stålsträngar som låter gitarrens trä sjunga. Som här i Dance along with me. Hela hans självbetitlade debutalbum är fyllt av skön sommarmusik. Absolut värt att hålla koll på.

Imorgon den 17 juli spelar han i Linköping i affären Miss Brown. Det är synd att jag inte har vägarna förbi.



Jag föll också lite lätt för den här “naiva lilla fredssången” som han själv beskriven den på MySpace.

Kolla in mer Gustav Magnusson på MySpace och till alla skivbolag där ute.. han är osignad!

Technorati Tags:

Paul McCartney

Saknar ni The Beatles? Eleanor Rigby? Blackbird?
För ca två veckor sändes Paul McCartneys show i Hyde Park London, i samband med BornHIVfree kampanjen på YouTube. Lite mer än en timme av gamla Beatlesgodingar blandas med låtar från både Paul´s solokarriär och Wings får i alla fall mig på gott humör. Brygg lite kaffe, ladda med frukostbröd och lägg nästa timme på Paul McCartney…


Josh Ritter

Förra sommaren snubblade jag över Josh Ritter, som vid en första anblick verkade vara en Michael Bublé-Wannabe men han snuddar snarare vid den traditionella Pete Seeger och americana än Las Vegas Swing. Good Man känns bara så rätt när helgen närmar sig medan Idaho fungerar bäst i en stilla sommarkväll. Som ikväll.


Technorati Tags:

Stina Wickenberg

Stina WickenbergJag måste slå ett slag för en av mina bekanta. Vi möttes för något år sedan på samma arbetsplats innan hon vandrade vidare till nya äventyr. Ibland tar jag fram hennes låtar på MySpace och konstaterar varje gång att det är något visst med det där.. det där med Moving on. Enligt Stina själv kommer hennes influenser från Rosie Thomas, Sophie Zelmani, Damien Rice, Nick Drake, Jeff Buckley, Phoenix, Regina Spektor och Ane Brun.

Mats Bengtsson från Wilmer X spelar keyboard på hennes EP och att Jaime Salazar från bl.a. Bad Habit spelar trummor.
Helt klart värt att lyssna på. Gå in på Stina Wickenbergs MySpace.

Jonathan Johansson – Malmöfestivalen

Lördag den 21 augusti finns jag på malmöfestivalen framför scenen på vilken Jonathan Johansson spelar. Samma Jonathan Johansson som gav mig en ahaupplevelse en dag när jag körde hem från jobbet med sedvanliga P3 på radion. På radion spelades Aldrig Ensam och sällan har jag fått gåshud som när jag hörde den där och då på E22 norrut ifrån Malmö, förbi Lund och vidare hemåt. Han gjorde dessutom en fantastisk version av låten på P3 Guldgalan häromåret.

Från sin hemsida hälsar Jonathan; "Hej hörni. Det blir lite spridda spelningar i sommar. Lagom mycket. Vi sitter i studion annars. Det kommer en ny skiva, senare. Den kommer ni tycka om. Kram."

Lyssna på Jonathan Johansson på Spotify så ses vi kanske den 21 augusti i Malmö?

Anton Björkenvall

Jag stötte ihop med namnet Anton Björkenvall först för ett par dagar sedan men det tog inte lång tid innan han fick en stor plats i mina rum här hemma. Med en röst som påminner om David Gray och låtar som får mig att tänka på den amerikanska södern blir det en ren njutning att lyssna på honom. “Aint the one” är en fantastiskt mogen sång för att komma ifrån en 23-årig kille från Kiruna. Plattan “Travel” släpptes förra hösten och jag undrar varför det varit så tyst om honom… Favoriten just nu är nog ändå “Love will always get us down” … lyssna och njut.

Plattan tog tre år att producera och Robert Hadley (Pink Floyd, Ray Charles och Joe Cocker) har mastrat skivan. Får man så bra sällskap och resultat kan den väntan vara värd att ta.

Technorati Tags:

Jim Hanft–Television

Den 18-28 augusti kommer Los Angelesboende Jim Hanft till Stockholm för att göra ett par spelningar.

“Last August, I signed with Veranda Records in Sweden and traveled to Stockholm with my musical counterpoint, Samantha Yonack, to record with producer Lasse Marten (Shout Out Louds, Lykke Li and Peter Bjorn & John). Upon our arrival we were introduced to some of the most creative and talented musicians we had ever met. Before we even had time to write a postcard we had recorded over 20 brand new songs!” – Jim Hanft på jimhanft.com

 

Amerikanskt, snyggt, melankoliskt och vackert. Vad mer kan man säga? Gotta love it! Finns man i Stockholm bör man ju ta sig till någon av hans spelningar där.
Det finns mer på You Tube

Technorati Tags:

Doves

Vill ge ett litet musiktips till er som tänker sitta framför Spotify ikväll. Gillar ni Coldplay? Gillar ni The Charlatans? Muse? Då kommer ni säkert gilla även Doves som är aktuell med sitt senaste album Kingdom of Rust som är ett underbart stycke musikhantverk.

image

Jag har givetvis fallit för titelspåret Kingdom of Rust som går en del på radio nu men även Winter hill med sina psykedeliska gitarrmattor och lågmälda Fridays dust. Eftersom detta är en relativt nyupptäckt grupp för mig så har jag inte så mycket koll på dom egentligen men jag är helt säker på att deras musik kommer ljuda ut mina högtalare ett bra tag nu och framöver. Nu går Pounding på, som är en ordentlig flört med Coldplay och deras musik.. men jag gillar det!

Någon som vill lägga till något om Doves?

Coldplay – bara för att jämföra
The Charlatans – ännu ett band att jämföra._
Muse – fortfarande lite större..

It might get loud


Häromdagen såg jag dokumentären “It Might Get Loud” från 2009. Jimmy Page från Led Zeppelin möter The Edge från U2 och Jack White från bl.a. White Stripes och The Raconteurs. Dessa tre herrar diskuterar vad gitarren har betytt i deras musikskapande och vad gitarrerna betyder idag.

En jäkligt inspirerande film som faktiskt måste ses.
The Edge berättar om hur beroende han är av sina effekter när han spelar i U2 och att ingen effekt används två gånger. Det visas bilder från U2’s första spelning och man får en inblick i Edge’s gitarrkammare. Underbart att se för alla U2 och The Edge-fan som jag!
Jack White kände jag inte till så mycket om sedan tidigare men det verkar vara en väldigt innovativ och kreativ man med många strängar på sin lyra och en vild speleman.
Trots dessa två stora gitarrister på plan var den som sken mest med sin närvaro Jimmy Pagefrån Led Zeppelin. Kanske är det för att han är en levande musiklegend med många klassiska gitarriff på sitt samvete? Det jag reagerade mest på är vilken sympatisk mysgubbe han verkar vara. Det verkar inte finnas någon musik han inte kan gilla och det är så mycket han har gjort förutom Led Zeppelin och Stairway to heaven som jag inte kände till… och ständigt med ett leende på läpparna.
MEN, som Tony Irving skulle säga, det var inte mycket till gitarrspel dom visade upp i programmet. Det förvånar mig. Enkla riff som nästan varje normalbegåvad gitarrist kan lira avlöste varandra och jag satt hela tiden och väntade på att någon av dom skulle visa upp ett bredare register än det som jag hört ifrån dom genom min uppväxt. Visserligen gör dom en skön version av The Bands “Take a load off Annie” men ändå.. det kändes bara som ett trevligt möte vid en lägereld. I och för sig ett klart sevärt möte för alla som någon gång närt drömmen om det underbara nyskapande riffet med gitarren i knät.
“Who says you need to buy a guitar” – Jack White

Michael Hedges – Kvällens musikupplevelse

Ikväll har jag lyssnat på Michael Hedges hela kvällen. Sitter ni och jobbar, läser en bok eller går omkring och myser allmänt är detta fantastisk musik! Jag vet inte så mycket om honom mer än att det är en underbar gitarrist. Lyssna på honom.  

Jag tror inte ni kommer ångra er.

Technorati Tags:

Lou Barlow – Ni måste lyssna

imageJag måste ge er ännu ett namn att spana in på Spotify. Jag hamnade hos denna artisten av en slump nu ikväll och än en gång kapitulerar jag till en underbar artist och låtskrivare. Jag pratar om en kille som heter Lou Barlow. Jag vet inte så mycket om honom, har hört namnet tidigare men det är allt. Jag bifogar biografin från Spotify.

Lou Barlow

 

“Arguably the most prolific songwriter of his generation, Lou Barlow was also the one of the most influential; thanks to his lo-fi legacy, any geek with a guitar, a four-track machine and an unrequited crush on a girl could become an underground pop star. Although born in Dayton, Ohio on July 17, 1966, Barlow was raised primarily in Amherst, Massachusetts, where during high school he joined forces with fellow introverted outsider J Mascis in the hardcore band Deep Wound. After the group's break-up in 1983, Barlow and Mascis reunited in Dinosaur (later Dinosaur Jr.), one of the most acclaimed indie-bands of the era.image

Long-simmering tensions between Mascis and Barlow, who rarely spoke to each another, hastened the latter's exit from the group after 1988's superb Bug. After his dismissal, Barlow turned his focus to Sebadoh, a side-project which he had begun with multi-instrumentalist Eric Gaffney several years prior. While Dinosaur Jr. had won acclaim for its monolithic guitar sound, Sebadoh was initially conceived as a bare-bones, deliberately low-fidelity home recording project spotlighting Barlow's pensive, emotional songs and Gaffney's noise collages. Over the course of a barrage of singles and sprawling albums like 1989's The Freed Man, 1990's Weed Forestin and 1991's Sebadoh III, the group -- which later added drummer/songwriter Jason Loewenstein -- matured and expanded its scope; while still defiantly anti-commercial, their music grew more complex and fully-developed, and moved progressively away from its primitive origins.

No doubt as a reaction to Sebadoh's growth, Barlow started the first of many concurrent side-projects, dubbed Sentridoh, and released the Losers cassette in 1991. For all intents and purposes a solo project, Sentridoh allowed the staggeringly prolific performer room to explore not only his shambling acoustic folk-pop but also whatever other ideas he felt like entertaining; a series of other releases followed, most of them on cassette, although the highlights were compiled on CD collections like 1994's Winning Losers: A Collection of Home Recordings, The Original Losing Losers and Lou Barlow and His Sentridoh, which featured the sublime love song "Forever Instant." Another Collection of Home Recordings, released under the name Lou Barlow & Friends and featuring Bob Fay (Gaffney's replacement in Sebadoh), appeared in 1995.

In 1994, Barlow also teamed with fellow singer/songwriter John Davis in the Folk Implosion, another home-recording outlet (albeit one marked by odd stylistic detours into blue-eyed funk, Lennonesque pop and noise abrasion). Following a series of EPs and singles, in 1995 the Folk Implosion recorded a number of songs for filmmaker Larry Clark's acclaimed feature Kids; the soundtrack's infectious "Natural One" became a surprise Top 40 hit later that year, further raising Barlow's increasingly high profile. After Sebadoh's acclaimed 1996 LP Harmacy, Barlow recorded the Folk Implosion's Dare to Be Surprised for release in the spring of 1997. A steady flow of Sebadoh, Folk Implosion and solo releases continued in the years to come.” ~ Jason Ankeny, All Music Guide

Plattan Emoh från 2005 är den som fastnat hos mig och speciellt de två första låtarna “Holding Back The Year” och “Home”. Fast hela plattan är underbar!

Technorati Tags: ,

En kväll med Muse

Jag har tillbringat en del av min kväll med att höja bandet Muse till skyarna och det är inte ofta jag gör så med någon som inte heter Lars Winnerbäck men det finns de som sticker upp lite då och då, som får mig att må jäkligt bra helt enkelt.
Bland andra har Glasvegas, U2, Bruce Springsteen, Josh Ritter, Joshua Radin, Bon Iver och Lou Barlow gjort det för mig tidigare, och så då Muse…

Tillsammans med Sjumilakliv har jag twittrat och tjattrat om detta bandet med den mäktiga musiken och mastodontarrangemangen som bara svämmar över alla dina sinnen. Jag är helt säker på att ni någon gång hört dom på radio men surfa in på Spotify och lyssna på det som inte är radioskval så märker ni att det finns såå många olika sidor av detta bandet. Favoritlåt? Alla?
Måste jag nämna någon eller några favoriter så är det Map of the problematique ochSoldiers Poem som står ut, men som sagt, det finns såå många favoriter här så det är egentligen orättvist att ta ut en. Tack till Sjumilakliv för inspiration!

Technorati-taggar: Glasvegas,U2,Bruce Springsteen,Josh Ritter,Joshua Radin,Bon Iver,Lou