För många år sedan stod
jag på Mejeriet inför en konsert med Loosegoats. Faktum är att jag var där mest
för förbandet som hette Blond Belly. Blond Belly var nämligen ett fantastiskt band
som gjorde en cover på Depeche Modes ”The meaning of love” och jag tyckte allt
de gjorde lät bra.
Loosegoats gick upp,
sparkade igång och jag undrade stilla för mig själv; Varför?! Det var högt,
skräning och opålitligt. Ingenting av det jag hörde föll mig i smaken.
Något senare visade det sig att sångaren i Blond Belly axlat basgångarna
i Loosegoats. I samma veva var bandet med i SVT där de framförde bland annat
Mule Habit. Plötsligt var det lite roligare att lyssna på dem. Låten var ju
helskön, tyckte jag.
Efter låten intervjuades en ung Christian Kjellvander och han
pladdrade på om festivaler och det stora halsbandet av plastpärlor gick inte
att blinka bort från näthinnan.
Det gick ett tag tills jag åter hörde bandet med en låt som hette Juan de Fuca.
Jag ändrade min inställning – detta var inget trams – detta var bra. Nu är de tillbaka efter många års tystnad.
Jag ska erkänna att USA med sin
stora yta aldrig har lockat mig. Och som den anglofil jag är har jag alltid
varit insnöad på britternas tuggummipop och har inte haft ett uns över för
Seattle med Nirvana i spetsen. Men i och med Loosegoats nya skiva har jag fått ge mig på den
punkten. Nu är jag villig att sätta mig i en jättestor lastbil och köra genom
hela den gigantiska kontinenten. Låt mig köra från öst till väst, norr till söder
och så tillbaka igen. Låt mig fara längs stora vägar, små vägar, stora städer
och små byar. Varenda mil jag tar mig fram ska ackompanjeras av Ideas For To Travel Down Death's Merry Road.
Martin Hansson - A&R Record Union
Inlägg
